grymmaste, den mest orättvisa, den blodtörstigaste, den mest despotiske och den mest fientlige guden mot människans värdighet och frihet. Likväl skapade han människan, man vet inte av vilken nyck, antagligen för att fördriva sin leda som måste ha varit fruktansvärd i hans evigt egoistiska ensamhet, eller för att skaffa sig nya slavar.

Han ställer frikostigt hela jorden, med alla dess frukter och alla dess djur, till deras förfogande och sätter endast upp en enda gräns för denna fullständiga njutning. Han förbjuder dem uttryckligen att röra vid frukterna på kunskapens träd. Han ville alltså att människan, berövad allt självmedvetande, skulle förbli ett evigt djur, ständigt på alla fyra inför den evige guden, hennes skapare och herre.

Men då kommer Satan, den evige revoltören, den förste fritänkaren och världarnas befriare. Han får människan att skämmas över sin djuriska okunnighet och lydnad; han befriar henne och fäster på hennes panna frihetens och mänsklighetens insegel genom att driva henne att vara olydig och äta kunskapens frukt. Vi vet vad som hände sedan.

Den "gode" guden får ett fruktansvärt och löjligt raseriutbrott: han förbannar Satan, människan och världen, som alla har skapats av honom själv, han straffar så att säga sig själv i sin egen skapelse, som små barn brukar göra när de blir rasande; och då han inte är nöjd med att inte enbart straffa våra förfäder i nuet förbannar han dem för alla kommande generationer, som är oskyldiga till det brott som deras förfäder begått. (Våra katolska och protestantiska teologer anser detta vara mycket djupt och mycket rättvist, just därför att det är monstruöst orättvist och absurt)

Sedan, då han påminner sig att han inte bara är en hämndens och vredens gud utan även en kärlekens gud, efter att ha plågat tillvaron för några arma miljarder människor och dömt dem till ett evigt helvete, hyser han förbarmande med de övriga och för att frälsa dem, för att försona sin eviga och gudomliga vrede som ständigt törstar efter offer och blod, sänder han till världen, som ett försoningsoffer, sin enfödde son för att han skall dödas av människorna.

Detta kallas återlösningens mysterium och är grundvalen för alla för alla de kristna religionerna. Och om den gudomlige frälsaren åtminstone hade frälst den mänskliga världen! Men nej; i det paradis som kristus utlovat vet man, eftersom det uttryckligen tillkännagivits, att det endast kommer att finnas mycket få saliga. De övriga, den överväldigande majoriteten av de nuvarande och framtida generationerna, skall för alltid brinna i helvetet.

Gud gav Satan rätt och erkände att Djävulen inte lurat Adam och Eva då han lovade dem kunskap och frihet som ersättning för den olydnadshandling som han förmått dem att begå; ty så snart de hade ätit av den förbjudna frukten sade gud till sig själv (enligt bibeln):

- Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke träda ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen.

Människan har frigjort sig, hon har skilt sig från djuren och inrättat sig som människa; hon har påbörjat sin historia och sin i ordets egentliga bemärkelse mänskliga utveckling genom en olydnads- och kunskapshandling, nämligen genom upproret och tänkandet.

(Ursprungligen ur gud och staten av Michail Bakunin)